Ni finns där när jag behöver er som mest

Ni är underbara med era kommentarer

Utan er skulle jag inte finnas

Tack ni underbara fina vänner

Har funderat länge & i min familj är psykisk ohälsa ett tabubelagt ämne.

Jag tillåts inte att må psykiskt dåligt inför familjen & går ständigt m ett påmålat fejkat leende.

Alla i min familj säger " Äh d är väl inte så farligt", "ryck upp dig" osv.

Så fruktansvärt trött på dessa kommentarer & vill inget annat än bryta från dom, få dom att inse att d är så här jag mår nu & kommer att må ett bra tag till.

Varför?? Ja varför är d så här i samhället & i vissa familjer??

Snälla acceptera att många av oss unga mår psykiskt dåligt & ni måste börja förstå & framför allt STÖTTA oss.

Önskar prenumeranter

a href="Följ">http://www.bloglovin.com/blog/2250219/carpe-diem?claim=4gp9he4wvgw">Följ min blogg med bloglovin</a>

<a title="CARPE DIEM" href="http://www.blogkeen.com/visit_blog.aspx?id=73847&f=true"><img alt="CARPE DIEM" border="0" src="http://www.blogkeen.com/stats.aspx?id=73847&p=1&l=" width="120" height="51" /></a>

Många följare önskas

Han hette Ruben & vi gick i sexan.

Det höll inte länge, en månad & d var innan vi skulle ha sommarlov & när skolan körde igång igen & vi började sjuan tyckte jag att han var en riktig mes.

Det är nattsvart runt mig. Gropen är enorm & lilla jag står på dess botten.

Tankarna är sega & geggiga som kola.

Lyckan från tisdags vart e den?

Borta ja den flög sin kos.

Vill må bra.

Vill inte må så här.

Väärst på nätterna är mardrömmarna.

Orkar inge mer