Jag är en av många svenskar som mår dåligt psykiskt & att mötas av andra med samma problem är härligt, vi diskuterar allt från mediciner till annat mellan himmel & jord. 

 det är få familjer som sätter sig in i sitt barns  psykiska mående.  

Många av oss får ständigt höra" Äh, ryck upp dig", " Det är väl inte så farligt?", "alla kan vi ha dåliga dagar" osv osv. Vet inte hur många av dessa idiot kommentarer jag ständigt får höra av diverse personer. 

Tänk om våra nära & kära skulle börja må som vi gör? Ja då ska det jävlar accepteras, men inte om det är vi som har psykiska diagnoser. 

Säger bara en sak: Börja acceptera oss med psykisk ohälsa & börja prata om det. För det är inte lätt att jämt dra på sig en falsk mask med ett leende på. 

Under dom åren som jag har mått psykiskt dåligt har jag lärt mig att inför familjen så åker det falska leendet på. 

Varför kanske ni frågar er?

Ja vad tror du är anledningen till att det falska leendet åker på inför familjen?

Varför är då psykisk ohälsa ett tabubelagt ämne?  Jo för att ingen som inte mår psykiskt dåligt vågar prata öppet om det. Men vi som mår psykiskt dåligt prata jämt om det & att vården för oss behöver bli bättre.

Det jag har märkt är att vi med psykisk ohälsa är "osynliga" för människor inte mår psykiskt dåligt & vi ska minnsan ha en egen ingång till psyk för vi inte ska beblanda oss med "Vanliga människor"

 Vågar du kommentera detta inlägg? Ge mig dina synpunkter på ämnet